....comes around! Är så sant. Förra hösten hade jag en annan blogg, anonym fast med mer ledtrådar om vem jag verkligen var än på den här. Efter en stor konflikt på min dåvarande arbetsplats skrev jag av mig mycket skit på bloggen.
Eftersom jag själv var anonym och de personer jag skrev om defenitivt var det så trodde jag i min enfald att det var ok. Jag hade typ 3 läsare om dagen och det var bara en av dem som visste vem jag var. En annan bloggare.
En av mina arbetskamrater,som jag faktiskt trodde var en vän, fick nys om min blogg. La i hop ett + ett och kom fram till att personen som skrev bloggen var jag och att den person som varit föremål för min ilska var min dåvarande chef.
Ett HALVÅR efter konflikten och min utspydda ilska på bloggen kände sig min fd vän manad att agera. ( Vi konkurrerade vid detta tillfälle om samma jobb, iaf trodde hon att hon skulle kunna få mitt jobb i sin trånga lilla hjärna)
Hon ringde inte till vår chef, utan till den högsta chefen för vår förvaltning. Den chefen, som jag förut haft rätt mycket respekt för, höll sig inte för god för att lyssna på skvaller och hänga med i löjliga intriger utan hon kallade upp mig till sitt kontor "för att diskutera min anställning".
Lyckligtvis fattade jag att något var på gång så jag fick med mig min fackrepresentant, väl på hennes kontor så vill hon diskutera " etik och moral" och saker som jag publicerar " på google".
( Idiot!!!) Dessutom satt personalchefen för HELA jävla kommunen med för att "vara ett stöd för förvaltningschefen"! Tydligen var jag som timvikarie och utan fast anställning mycket hotande för knäppa chefen.
I alla fall, mötet blev pinsamt, mest för dem. Fullladdad med sobril trode jag att jag skulle kunna
behärska mina aggressioner men jag blev arg som ett jäkla as och vägrade att kommentera det som bara var skvaller.
Eftersom kommunen är en myndighet så är de inga omständigheter rätt att forska i någons identitet på internet och de har absolut inte rätt att dra slutsatser om vem personen i fråga skriver om så de fick ge upp sina försök att läxa upp mig. Knäppa chefen ringde någon dag efter och frågade om jag ville ha psykologhjälp "eftersom det var ett så jobbigt möte". Jag svarade att jag hade vänner att prata med och att det inte behövdes, nu i efterhand kan jag ju tycka att jag borde ha sagt att hon själv kunde ta den hjälpen om hon nu tyckte mötet var så jobbigt.
I vilket fall som helst, den här sorgliga historien drabbade inte mig på något sätt mer än att jag sa upp bekantskapen med personer som jag faktiskt tyckte om en gång i tiden.
I går fick jag dock höra att en av de personerna som var med i härvan har intrigerat lite väl mycket och att folk är lagom fed up på henne. Troligen blir hon av med sitt jobb. Det känns så jädra bra, karma liksom. Skicka ut en massa skit och du får skit tillbaka.
/Y
