Relationer

Reflekterar över mitt förhållande till Darlot. Vi är nu inne på år 3 tillsammans, vi har av de åren bott ihop 2 år. Kan lugnt säga att det är det enda riktigt seriösa förhållande jag haft och att jag ändå någonstans tror att det är VI forever.

Något som jag tycker är intresant är hur man beter sig i förhållande. Kan säga att vi gått i genom tre olika faser hitills:

1 Nykärfasen. Underbar! Allt var underbart, livet lekte alla människor var goda och det bästa som fanns var att ligga under en filt i soffa med Darlot HELA dagen. En rätt så pissig fas för alla bekanta som fick höra hur underbart allt var.

2 Flytt-ihop-fasen. En fas med mycket höga ambitioner. Allt skulle bli så fantastiskt, vi skulle segla på små rosa moln resten av livet. Så blev det inte riktigt. Ingen av oss hade bott med någon förut och båda två var relativt envisa ville ha saker och ting på sitt sätt. BRÅK. OM ALLT!
"Jag ska göra slut", "Nu flyttar jag till mamma" Du kan dra åt helvete" " Va, vad sa du? Sa du dra att helvete, DU kan dra åt helvete själv!!"
Sådana fina uttryck haglade bland väggarna efter en månad i rosaskimmrad sambolycka. Ofta föranledde det till telefonsamtal till vänner som fick höra den bistra sanning om Darlot: Han var en idiot helt enkelt! Oerhört tröttsamt för alla som kom i närheten av oss. Vi var bara såååå jävla jobbiga.

3 Vardagsfasen. Den nuvarande fasen. Inget värre bråk men heller inget rosaskimmrande fluff heller. Höjden av lycka är om man kan smyga sig på Darlot som pratar i telefon ( helst med nån myndighet) o rycka av honom shortsen så han får prata seriöst i bara kallingarna. Smyga bkom dörrar och hoppa fram och skrämmas är också underbart kul. Bråken är mer så här nu :
" Det tycker inte jag" Det gör jag" " Fast så är det inte" *tyst i en timme* " Förlåt" "Ok".

En liten the way to happiness reflektion.
/Y